Och så var de bara en (bok, 1939)
| Och så var de bara en | |
|---|---|
| Originaltitel | And Then There Were None |
| Författare | Agatha Christie |
| Genre | Deckare, pusseldeckare |
| Utgiven | 1939 |
Och så var de bara en är en pusseldeckare av Agatha Christie från 1939. Den gavs ut på svenska 1940 under titeln Tio små negerpojkar, efter den brittiska originaltiteln. Titeln och ramsan i boken har senare bytts ut eftersom det gamla namnet uppfattas som rasistiskt, och nyare svenska utgåvor (från 2006) heter Och så var de bara en.
Kort om boken
Tio främlingar bjuds på olika sätt ut till en ensam ö utanför Devons kust av en värd som kallar sig U.N. Owen. Ingen av dem känner honom. När de kommer fram är värden inte där, bara ett tjänarpar som också anställts per brev. I varje rum hänger en barnramsa om tio små figurer som dör en efter en, och på matbordet står tio små porslinsfigurer. Vädret slår om, och ingen båt kan ta sig ut till ön.
Boken har ingen detektiv. Den räknas som Christies mest sålda bok och en av de mest sålda deckarna genom tiderna.
Handling
Gästerna är domaren Wargrave, guvernanten Vera Claythorne, äventyraren Philip Lombard, den stränga och fromma Emily Brent, general Macarthur, doktor Armstrong, den unge playboyen Anthony Marston och den förre polisen Blore. Tjänarna är makarna Rogers.
Första kvällen spelas en grammofonskiva upp. En röst anklagar var och en av dem för ett mord som lagen inte kan straffa. Marston har kört ihjäl två barn, Vera lät en liten pojke drunkna, Lombard lämnade en grupp afrikaner att dö, och domaren anklagas för att ha dömt en oskyldig till döden. De andra anklagas också för dödsfall som de vållat.
Samma kväll faller Marston ihop och dör av gift i sin drink. Under natten dör Mrs Rogers i sömnen. Sedan dör de en efter en på sätt som följer ramsan, och efter varje dödsfall försvinner en porslinsfigur. Generalen slås ihjäl vid stranden, Rogers dödas med en yxa när han hugger ved och Miss Brent får en giftspruta i halsen. Gästerna söker igenom hela ön och förstår att ingen annan finns där. Mördaren måste vara en av dem.
Misstron växer. Domaren hittas sittande i en stol, klädd i en röd domarkåpa, till synes skjuten i huvudet. Doktor Armstrong försvinner mitt i natten. Blore krossas av en tung marmorklocka som knuffas ner från ett fönster. Kvar är Vera och Lombard, och på stranden hittar de Armstrongs drunknade kropp.
Slutet
Vera lyckas komma åt Lombards revolver och skjuter honom, eftersom hon tror att han är mördaren. Chockad går hon upp till sitt rum, där en snara hänger från taket. Hon hänger sig. När polisen kommer till ön finns tio döda och ingen förklaring.
Polisen står helt utan svar, men i en epilog kommer en flaskpost som en fiskare har hittat. Den innehåller domare Wargraves bekännelse. Han var dödssjuk och ville före sin död genomföra det han såg som ett perfekt rättvist straff, mot människor som kommit undan med mord. Han hade länge haft en dold lust att döda.
Wargrave arrangerade allt. Han lurade doktor Armstrong att hjälpa honom fejka sin egen död, med påståendet att det skulle hjälpa dem att avslöja mördaren. Sedan lockade han ut Armstrong till klipporna och knuffade honom i havet. Därefter kunde han röra sig fritt, eftersom alla trodde att han var död. Han dödade Blore och förberedde snaran åt Vera. När alla var döda sköt han sig själv på ett sätt som fick det att se ut som om han hade dödats av någon annan, så att ingen skulle förstå vad som hänt utan bekännelsen.